74 dagar...

Distansförhållanden är egentligen rätt bra tror jag, man är nykär längre och man går inte varandra på nerverna efter en vecka hehe. Min syster har alltid sagt till mig att ett förhållande där jag inte behöver umgås med människan i fråga dygnet runt skulle passa mig aldeless utmärkt. Jag kan på sätt och vis hålla med henne, tänkte precis som hon innan jag träffade min pojkvän. Nu vill jag ju bara vara med honom, hela tiden!

Min pojkvän bor i Lund, han är från Skåne och pluggar där nere. Vi träffades på nätet, det var jag som tog första kontakten (^.^)/ och har inte ångrat mig en sekund. Det tog väldigt lång tid innan vi träffades, hela sju månader, helt och hållet mitt fel eftersom att jag är så feg av mig och inte vågar ta snabba steg ut i osäkerheten.

Men den 10 jan i år vågade jag och då bekräftades de känslor som jag byggt upp på nätet. Vi har bara hunnit träffats några gånger men då hela helger och dom helgerna har varit helt underbara *^-^*.

Nu är det tyvärr så att han åkt till Kina för att skriva sitt examensarbete och blir borta till maj ;_;. Så mycket av det jag tänker skriva om kommer handla om det. Det är därför det står 74 dagar kvar, så lång tid tills han kommer hem.

Men livet måste levas för man har bara ett, även om det känns extremt jobbigt och idag är det lördag så nu skall jag ut och andas frisk luft och hitta på något roligt.



Hörs sen